Struggles During War and Food Scarcity

Var är vi egentligen? Visst var vi tillsammans med er?

Vart tog ni vägen? Ni lämnade oss.

Vi vill gå till soppköken. De säger åt oss att det är slut, att vi ska gå.

Vilket soppkök ska vi gå till?

Ibland vill jag gå till soppköket. Han ska fylla min tallrik, men alla...

...städar och han vill inte fylla på den.

Jag längtar efter att äta en brödbit med folk.

Vattenmelon, smör... Jag äter inte, får inte i mig något.

Förödmjukande. Jag kände mig så fattig.

Det är för att vi inte har ätit på så länge.

Ända sedan kriget började har vi inte ätit någonting.

Det finns inte ens en brödbit. Vi fryser och kryper ihop när vi går in

och de börjar gråta. Jag säger att jag inte vet var jag ska få tag på mat.

Jag ser att pappa inte har en enda shekel. Jag säger...

Vi säger till pappa: "Vi måste handla." Pappa tvingas sälja.

Han tvingas sälja våra saker. Vi säger till honom att vi inte har något kvar.

Titta på våra trasiga kläder. Jag säger: "Pappa, vi måste sy dem", men vi har ingen

tråd. Ända sedan klockan fem, och vi kom nyss tillbaka

utan att ha fått någonting. När vi skulle ta kastade sig alla över oss

och slet i vårt hår. Och till slut fick jag ingenting.

Vi blev alldeles tilltufsade. Jag hade de finaste kläderna. Nu har det gått

tio timmar.

Se hur mitt ansikte ser ut. Jag vill gråta.

Alla skrattar åt mig bara

så. Jag svär vid Gud, i går åt vi gräs.

Vi åt vattenmelonskal. Pappa kan inte ge mig mat.

Jag menar, vi… och pappa är sjuk.

Vad ska vi göra? Och vi lägger oss hungriga.

Vi har bara vatten, jag dricker vatten och det är allt.